Innan GDPR, den europeiska dataskyddsförordningen, trädde i kraft den 25 maj 2018 var det Länsstyrelserna som översåg privatpersoners och företags användning av övervakningskameror. Sedan sommaren 2018 är det Datainspektionen som handhar tillstånd- och tillsynsfrågor på området. En stor ändring som införandet av GDPR innebar var att privatpersoner inte längre behövde söka tillstånd för att ha rätt att använda sig av övervakningskameror i och runt sitt hem och sin privata mark. Tillståndsplikten för kameraövervakning begränsades således till myndigheter och andra aktörer som utför uppgifter av allmänt intresse, och detta endast när kameraövervakning sker på ett sådant sätt att det kan anses innebära personövervakning.

Detta innebär dock inte att vem som helst får sätta upp övervakningskameror vart som helst, och särskilt inte utan att informera allmänheten om det med t.ex. skyltar som varnar om att området övervakas. Den som bedriver kameraövervakning har en skyldighet att följa de regler som uppställs i GDPR. Bland annat kan detta innebära att man behöver kunna åberopa vilket rättsligt stöd man har för att övervaka en viss plats, och kunna motivera varför behovet av kameraövervakning väger tyngre i varje enskilt fall än intresset av personlig integritet hos den som kan komma att bli övervakad. Överträdelser mot GDPR och den tillhörande svenska lagstiftningen (kamerabevakningslagen) kan medföra stränga sanktionsavgifter (böter) och ett krav på att avbryta kameraövervakningen.

Som nämnts ovan gäller dataskyddsförordningen i största del just myndigheter och aktörer som verkar för allmänhetens intresse. Privatpersoners kameraövervakning är, i de flesta fall, undantagen reglerna i GDPR. Detta gäller dock under vissa förutsättningar:

  1. Övervakningen utförs av en privatperson och bedrivs som ett led i personlig verksamhet eller i ens eget hushåll, dvs. inte som ett led i företagsverksamhet eller myndighetsutövning. Det ska alltså vara ens eget intresse som skyddas genom övervakningen, och får inte ske uteslutande i syfte att sätta dit någon, utpressning, eller i något annat syfte än att bevaka ens personliga intressen.
  2. Övervakningen får inte avse platser dit allmänheten har tillträde. Detta kan vara en svår gränsdragning, för vad gäller egentligen om du har en kamera i hallen och får besök av en försäljare vid dörren?

 

I praktiken innebär detta (kortfattat) att du som privatperson har rätt att sätta upp kameraövervakning på din egen tomt, eller i ditt hem. Detsamma gäller bilar, båtar, garage, förråd etc. Däremot får du inte sätta kameran på ett sådant sätt att allmänheten riskerar att komma med i bild. Kameran måste vara riktad på ett sådant sätt att den enbart omfattar din egen privata mark eller bostad. Som vi märker av ovan ställda fråga, kan det vara svårt att veta vad som är okej att övervaka och vad som omfattas av reglerna i GDPR.

Om du t.ex. bor i ett lägenhetshus får du alltså inte sätta upp kameror som filmar i, eller är riktade mot, trapphuset utan att informera om det genom skyltar, eftersom allmänheten har tillgång till trapphuset. I själva verket har jag svårt att se att en hyresgästs behov av övervakning av ett så pass allmänt utrymme skulle kunna överväga allmänhetens intresse av integritet. Om du av någon anledning känner att övervakning av trapphuset är något som måste införas, råder jag därför dig att ta kontakt med din hyresvärd eller bostadsrättsförening och höra dig för om deras möjligheter att sätta upp kameror i t.ex. brottsförebyggande syfte.

 

Tänk även på att om du övervakar en plats i syfte att sprida materialet, t.ex. om du genom övervakningskamera har fått kännedom om brottslighet, omfattas övervakningen av GDPR och reglerna som ställs upp måste därför följas. Därför är det viktigt att du tar det säkra före det osäkra, och rådfrågar någon som är kunnig på området, t.ex. en jurist eller en advokat, innan du påbörjar din kameraövervakning.

 

//Biträdande jurist Alexandra Nekrassova