Gärningsbeskrivningen med angivande en specifik tidpunkt eller svävande långa tidsrymder?

 

När man blir åtalad för ett brott sker det genom att åklagaren skickar in en stämningsansökan till tingsrätten och anger vilket brott man står åtalad för. Gärningsbeskrivningen är egentligen en skriftlig mening, eller flera meningar, i en skriftlig handling – själva stämningsansökan – där åklagaren preciserar brottet, och olika andra parametrar som åklagaren anger, bland annat platsen och tiden under vilken brottet ska ha förövats. Gärningsbeskrivningen är alltså själva meningen, ”Den tilltalade har misshandlat målsäganden genom att den exakta dagen ha slagit med knuten näve i målsägandens ansikte så att sår och blodvite uppstått”. Exempelvis. Men vilka krav finns då på gärningsbeskrivningen rent juridiskt?

Bland annat ska en gärningsbeskrivning innehålla följande (enligt 45 kap. 4 § rättegångsbalken): den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga.

I gärningsbeskrivningen ska åklagaren precisera den brottsliga gärning som åklagaren anser att den tilltalade har gjort sig skyldig till. Detta sker genom att i gärningsbeskrivningen, förutom uppgifter om tid och plats för gärningen, ange de övriga omständigheter, som behövs för dess kännetecknande.

I gärningsbeskrivningen ska alltså gärningen preciseras. Om detta kan man skriva åtskilliga sidor. Men nu ska vi uppehålla oss vid ett annat problem, hur är det med angivande av långa tidsangivelser i gärningsbeskrivningen? Det är inte ovanligt att åtal innehåller långa tidsangivelser, att exempelvis en tilltalad har misshandlat brottsoffret vid en serie gärningar under en tidsperiod på mellan 1 januari 2019 – 1 januari 2020. Inte helt ovanligt är detta i mål om grov kvinnofridskränkning exempelvis. Det kan vara svårt för en tilltalad att försvara sig mot ett sådant påstående, exempelvis genom att ta fram alibibevisning och liknande, men också för den skull att gärningarna är svåra att härleda till ett specifikt datum. Vilka krav ställs det egentligen på tidsangivelsen i gärningsbeskrivningen.

I rättsfallet NJA 1991 s. 83 behandlade Högsta domstolen frågor om angivande av tidsangivelser i gärningsbeskrivningen. T åtalades bl.a. för misshandel och våldtäkt. I gärningsbeskrivningen preciserades misshandel genom att T ”vid ett mycket stort antal tillfällen” under tiden ”sommaren 1987 – den 26 juli 1990” misshandlat målsäganden. Våldtäkt preciserades genom att T ”vid ett stort antal tillfällen” under tiden ”sommaren 1987 – slutet av juli 1990” genom våld tvingat målsäganden till samlag.

HD uttalade: Normalt bör fordras att sådana yttre omständigheter som tid och plats för den brottsliga gärningen blir preciserade och utredda. Ibland måste man dock på grund av sådana utredningssvårigheter som här förut har berörts godta att omständigheter av detta slag lämnas i viss mån öppna. Kan det styrkas att en viss brottslig gärning har blivit begången bör det alltså inte ses som något absolut hinder mot en fällande dom att tid och plats för gärningen inte har kunnat anges exakt utan endast inom vissa ramar. På motsvarande sätt bör åtal för en serie brottsliga gärningar av närmare angivet innehåll kunna bifallas utan att det blir till fullo utrett när och var de olika gärningarna har ägt rum.

I rättsfallet gav Högsta domstolen till synes ganska fria tyglar till åklagaren att ange tidsrymden, i alla fall när det är fråga om en serie gärningar.

I ett annat rättsfall från 2020 friades dock den tilltalade. Här var det fråga om en tidsrymd på ett år som hade angetts av åklagaren. I åtalet angavs gärningen ska ha ägt rum någon gång under hela året 2018.

Hovrätten gjorde följande bedömning. När, som i detta mål, åtalet omfattar en gärning som inte har individualiserats närmare i tid än att den skett någon gång under 2018 måste prövningen av skuldfrågan ske med beaktande av att den tilltalade i praktiken kan ha begränsade möjligheter att förebringa någon annan motbevisning än sådan som avser målsägandens allmänna trovärdighet. Den bristande individualiseringen utesluter inte en fällande dom men gör att stränga krav bör upprätthållas när det gäller bevisföringen. Målsägandens osäkerhet i dessa väsentliga att i detalj redogöra för just det åtalade händelseförloppet och när i tiden detta ska ha skett medför dock att det finns skäl att ifrågasätta tillförlitligheten av målsägandens uppgifter. För att beviskravet ska vara uppfyllt krävs att målsägandens berättelse får starkt stöd av bevisningen i övrigt.

Vid en samlad bevisvärdering ansåg hovrätten att den bevisning som åklagaren har åberopat till stöd för åtalet inte är tillräcklig för att beviskravet ska vara uppfyllt. Den tilltalade frikändes från åtalet för våldtäkt.

Slutsatserna av rättsfallen är som följer. Åklagaren är rätt fri att ange en lång tidsrymd när inte brottstidpunkten kan specificeras, dvs. ex. har genomfört gärningar under exempelvis en tidsrymd om ett år. Men då måste man också kunna härleda uppgifterna i berättelserna till just ett datum mellan dessa tidsperioder i gärningsbeskrivningen för att få en fällande dom. Men det är alltså i sin ordning, att ange en sådan tidsrymd på exempelvis ett år. Särskilt gäller detta vid vissa typer av brott, där målsäganden kan ha svårt att minnas en serie av gärningar. Men om det exempelvis är fråga om endast en gärning, så är jag mycket mer tveksam till sådana tidsangivelser. Då måste man nog specificera det, även om det enligt rättsfallen finns frihet att bestämma det till en tidsperiod om det är svårutrett när gärningarna som påstås ska ha hänt.

Frågorna är intressanta och anknyter till att en tilltalad ska ha rätt att kunna försvara sig för det som läggs en tilltalad till last. Det är viktigt att den tilltalade har möjlighet att försvara sig, bland annat med hänvisning till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter, EKMR. Ibland kan man tycka att domstolarna tillåter lite väl fria tidsangivelser, men vissa brott är också svårutredda och vissa tidsangivelser som svävar mellan långa tidsperioder blir då konsekvensen av detta. Det är dock bra att Hovrätten på senare tid har uppmärksammat detta och anger att det krävs stark bevisning. Dock finns fortfarande möjligheter att ange en stor tidsrymd i gärningsbeskrivningen, vilket naturligtvis kan skapa problem för försvararna. Man hoppas att detta inte leder till ökad rättsosäkerhet på området, och att domstolarna inte godtar svävande gärningsbeskrivningar avseende tidsrymden när brotten faktiskt går att härleda någorlunda konkret till vissa datum. Här har försvararen en viktig uppgift att uppmärksamma rätten på dessa förhållanden och bygga upp ett säkert försvar.

//Advokat Per Prené