Kort om när öppen psykiatrisk tvångsvård övergår till sluten tvångsvård
Då vi fått en del frågor om detta ämne på sistone kände jag att det vore bra om man kunde ge en förklaring på detta.
En person som vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (”LPT”) kan få vård på två sätt: genom öppen psykiatrisk tvångsvård, eller sluten sådan. Sluten psykiatrisk tvångsvård sker oftast på en låst psykiatrisk avdelning på sjukhus eller annan vårdinrättning. Patienten får inte lämna vårdstället utan att chefsöverläkaren har godkänt det, och ofta inte heller utan sällskap av personal.
I vissa fall, när patienten upplevs ha tagit till sig av behandlingen på vårdstället på ett tillräckligt bra sätt, kan vården läggas om till det som kallas öppen psykiatrisk tvångsvård.
Det innebär oftast att patienten får möjlighet att bo hemma, och återgå till sitt vardagliga liv som det såg ut innan intagningen. En ändring av vården på detta sätt brukar dock beläggas med särskilda villkor – t.ex. att patienten måste komma till en vårdinrättning och ta sin medicin på utsatta tider, att man ska hålla sig ifrån alkohol eller droger, att man måste ha kontakt med en vårdgivare, eller att man inte får ha kontakt med en viss eller vissa personer. Villkoren kommer patienten och överläkaren överens om tillsammans, men det är naturligtvis överläkaren som har sista ordet i frågan. Om patienten inte följer dessa villkor har överläkaren rätt att bestämma att den öppna vården återigen ska bli sluten.
Det är dock viktigt att gå igenom skillnaden på tvång och tvång.
Vid sluten psykiatrisk tvångsvård har läkarna rätt att ta beslut som inskränker på ens personliga frihet, t.ex. genom bältesläggning eller tvångsmedicinering. Detta har de inte rätt att göra för att få en person som får öppen vård att följa villkoren som följer med den öppna vården. Man kan alltså inte tvinga en patient att följa villkoren genom fysiskt tvång. Det finns dock ett sätt att indirekt tvinga en att följa villkoren – nämligen det underliggande och ofta outtalade hotet om återintagning. Det säger ju sig självt att en person som inte vill vara fast på en sluten psykiatrisk avdelning kommer att göra sitt bästa för att följa de villkor som finns för att man inte ska tvingas tillbaka till avdelningen.
Chefsöverläkaren får alltså besluta om en övergång från öppen vård till sluten vård om patienten inte följer villkoren som är uppställda för att vården ska vara öppen.
Eftersom patienten genom att bryta mot villkoren inte tar emot den vård som hen behöver. Om en person t.ex. inte tar sin medicin enligt villkoren finns det risk att personen återigen blir sämre i sin psykiska sjukdom. Och då anses det att man har ett oundvikligt behov av sluten vård, för att se till att medicineringen blir intagen och att ens sjukdom inte förvärras.
Detta kan kännas som en bestraffning, men det är viktigt att komma ihåg att de individuellt satta villkoren för att sluten vård ska övergå till öppen finns där av en anledning, och att en övergång från sluten till öppen vård är att anse som ett privilegium mer än en rättighet. En långdragen parallell kan vara möjligheten till villkorlig frigivning från en anstalt – om man bryter mot villkoren i frigivningen finns det stor risk att man åter hamnar på anstalt.
// Jur. kand. Alexandra Nekrassova